Att leva med psykisk ohälsa – Leva, dö och växa

20161010_163007

Jag brukar inte vara såhär öppen på min blogg som jag tänker vara nu, och jag hoppas att jag inte kommer ångra att jag skrev detta i efterhand… annars är det väl bara att radera, enklare än så är det inte.

I snart tre år har jag levt med psykisk ohälsa, finns så många aspekter av psykisk ohälsa så jag väljer att kalla det jag går runt med för psykisk ohälsa, och det har verkligen varit som en berg-och-dalbana för mig. Jag har gjort en del val i mitt liv som jag idag ångrar att jag gjorde och som jag önskar att det blev ogjort, vet såklart att det inte funkar så och det är en sak i sig som fått mig att må ännu sämre. Denna berg-och-dalbana har fått mig att känna som om jag både dött och levt på samma gång men även växt eftersom dem val jag gjort givit mig erfarenhet för livet som stärkt mig samtidigt som jag bara blir mindre för varje dag.

Min psykiska ohälsa har fått mig att sluta med en av dem saker om jag verkligen älskar och tycker om att hålla på med oavsett hur pass liten ork jag haft för det vid vissa stunder; min träning. För snart ett år sedan bestämde jag mig för att ta tag i hur jag ser på mig själv rent fysiskt och skaffade mig ett gymkort och började gymma kontinuerligt förutom kanske en månad, men nu efter en del saker som hänt i mitt privatliv så tog min psykiska ohälsa över och jag tappade gymmet totalt. Jag har slutat ta hand om mig själv totalt och det märker jag av varje dag och försöker verkligen att göra något åt det, men det är svårt när man levt med det en längre tid.

Många anser mig vara en positiv och munter person, vilket jag är men inte hela tiden som en del kan tro, jag har mina dåliga dagar/sidor också. Dem sidorna följer mig dagligen som spöken i mina tankar och det får en att må så otroligt dåligt vissa dagar.

Jag har så mycket som jag går runt och bär på som jag behöver ta itu med men ibland känns det som att oavsett hur många gånger jag går och pratar med någon så blir det inte bättre. Ibland känns det nästan som att det bara blir värre. Min psykiska ohälsa ligger i, om man ska titta djupare än bara ytan, dålig självkänsla, en lättare variant av depression och ibland kan jag även känna av panikångest. Min självkänsla är något som jag verkligen behöver jobba med, eftersom den får mig att nedvärdera mig själv väldigt ofta för/av saker som egentligen inte har en stor betydelse. Detta vad jag menar att folk tycker jag är positiv och munter av mig. Att jobba med ens självkänsla är en jätte jobbig process som dessutom tar tid.

Men jag har nu i någon månad eller två suttit och filat på en plan, om man ska kalla det för en plan, över huruvida jag ska tackla alla dessa hinder som, enligt mig, hindrar mig på min väg till att faktiskt må bra som den jag är. En av dessa momenten i planen är detta; att skriva om mitt ”problem” och försöka få ur mig det som jag går och bär på, allt som jag bara alstrar negativitet och smärta av.

En sak dock som jag är tacksam och lycklig över att ha i mitt liv, förutom mina nära och kära, är skolan och min utbildning. När jag är på skolan och gör det jag vill göra så känner jag bara lycka, inga problem eller dåliga känslor existerar då. Bara jag, min lycka och min utbildning. Och det är något som jag är jätte tacksam över.

Detta som jag skriver om nu kan för en del komma som en chock. Men jag känner att jag behöver skriva om detta i mitt försök att hela mig själv, att få må bra i vem jag är. Mycket av mitt liv, även om jag är en ärlig person och är öppen av mig med det mesta, har jag levt med en vägg av tavlor som jag målat upp för att omvärlden inte ska se väggen som är jag, fläckig med ojämna ytor och sprickor i sig. Jag tror att det är en stor rädsla hos mig att folk inte får se mig som jag själv ser på mig. Jag vill att folk ska se mig som vilken annan välmående människa som helst.

Många, speciellt familj och släkt, har sagt till mig tidigare (för jag har faktiskt uttryckt mig väldigt klantigt i yngre år) att inte skriva ut exakt allt på nätet och de har rätt om det… Man ska inte skriva om exakt allting som händer i sitt liv, speciellt inte på nätets sociala medier!

Men detta är något som jag personligen känner att jag behöver göra som sagt. För att jag ska kunna må bra. Man måste få ur sig sådana känslor som jag bär på. INGEN MÄNNISKA SKA ELLER MÅR BRA AV ATT HÅLLA INNE DÅLIGA KÄNSLOR/TANKAR!

Join the discussion

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

The Nerdy Fitness Girl

Felicia Ingren, 22 år. Stockholm.
Pluggar till frisör på Style Education söder om Stockholm City. Jobbar även nu mera med Youtube!

Harry Potter nörd, musik galning, konst tokig (tatueringar, teckningar etc.), skriva, träning och diverse pyssel. Äger även en hobbyverksamhet!

Skriver om allt gott och blandat i min vardag. Nördiga saker av dess olika slag, hälsosamt och fitness!

Translate